Jag har på senare tid lyckats få igång läsandet igen. Kanske är det att årstiden uppmuntrar till det eller så är det för att jag valt att på sista tiden framförallt läsa lite lättsammare litteratur.
Jag har tidigare läst några Dennis Lehane men ingen av dom har nått upp till nivån för Land i gryningen. Det är visserligen ingen riktig deckare men det är en spänningsroman av rang. Troligtvis en av de bästa böcker jag läst. Lehane skildrar 20-talets Boston inklusive alla otrevliga delar – rashat, klasskillnader, spanska sjukan och hemvändande soldater från kriget. Kan rekommendera den för alla som har minsta historiskt intresse, fackligt engagemang eller bara gillar riktigt bra böcker.
När bokhandeln i Kalix inte kunde leverera mig fler Lehane tog jag tag i Jo Nesbo’s första deckare – Fladdermusmannen. Förväntningarna var minst sagt höga, både bekanta och media har ju höjt Nesbo till skyarna i 10 års tid. Fladdermusmannen höll inte vad recensionerna lovat. Jag tycker egentligen inte boken blir riktigt spännande förrän den sista tredjedelen. Att huvudkaraktären Harry Hole är en alkoholiserad och ensamstående vit man gör ju inte böckerna mer intressanta. Det enda riktigt bra med boken är Nesbo’s sätt att litterärt gestalta Hole’s återfall i alkoholismen.
Läs Lehane, hoppa över Nesbo.
