Sorg och stolthet

Namnen på de två stupade svenskarna i Afghanistan har nu offentliggjorts efter att familjerna blivit underrättade. Det framkommer därför att en av dessa är Östersundsbördiga löjtnanten Gunnar Andersson. Denna nyhet läser jag nu samma dag som en av mina vänner rycker in på Livgardet för träning inför sin mission i Afghanistan.

Som förutspått är nu debatten på bloggar och hemsidor i full gång. De som skriker efter ett fullständigt tillbakadragande från regionen är få men högljuda. En som skriver vist om detta är Gustav Fridolin (Mp), en person som imponerar mer och mer på mig efter sin period utanför partipolitiken. Han skriver i sin artikel bland annat:

Den risk vi, Sverige, nu löper är att den här tragedin leder till krav på panikpolitik. Jag är rädd att vi snart får höra högljudda krav på att vi ska packa ihop och åka hem på en gång, eller att vi ska skicka bestyckade stridsflyg. De ständiga kraven på tydliga politiska linjer – gärna sådana som kan uttryckas på nåtra sekunder i ett kort TV-inslag – riskerar leda till en utveckling där politiken frigörs från verklighetens komplexitet.Vad Afghanistan behöver och därigenom vad Sverige bör göra går inte att förklara i en kort paroll.

Andra tänkvärda newsmill-artiklar är Nalin Pekgul och Carina Hägg’s artikel om kampen för kvinnors mänskliga rättigheter och Anna Jonssons (mamma till en av de stupade SSG-soldaterna 2005) artikel om sin stolthet.

Mindre begåvad är Major Staffan Erfors uppmaning till prins Carl-Filip att delta i de väpnade styrkorna. Vårt svenska kungahus har idag omänskligt liten makt över sitt eget liv och ska knappast även behöva tvingas ut i krig. Beslutet om att delta i en väpnad insats måste alltid vara ett personligt beslut.

Jag är stolt över alla de soldater som varje dag riskerar livet för den internationella solidariteten men känner samtidigt sorg och oro över de konsekvenser som oundvikligen kommer att drabba dem.